Flockbeteende, ursprung och samarbete

Vargar trivs i sociala enheter med väl definierade och mycket organiserade hierarkier. En vargflock består alltid av ett så kallat alfapar, en alfahona och en alfahanne. Till flocken hör också alfaparets årsungar och eventuellt några äldre ungar. I sällsynta fall kan enstaka obesläktade individer accepteras av flocken. Så länge alfaparet är intakt fungerar flocken oftast som en relativt stabil enhet. I flocken finns en tydlig hierarki med alfahonan överst. I flocken är det i princip endast alfaparet som får ungar. De äldre syskonen fungerar ofta som barnvakt, och under vintern är det nödvändigt att vargarna hjälps åt att jaga. Om alfaparet helt försvinner visar forskning att flocken blir väldigt vilsen och splittras. Djuren sprids så småningom för att bilda nya flockar i nya revir. Om antingen hanen eller honan försvinner blir flocken väldigt instabil. Alfadjuret kan då eventuellt acceptera en ny partner, men flocken stöts oftast bort. Andra nivån i hierarkin under alfa är beta, eller subdominanta, vargar, som stöder placeringen av alfa vargarna genom att bekräfta de underordnades positioner. Längst ner i hierarkin finns omega som har allra minst att säga till om i flocken. Om man har en varghund är det därför viktigt att se till att varghunden i fråga jobbar för att behålla människans ledarposition. Men man ska komma ihåg att det finns vargar som så lågt som en omega ändå utmanat sina ledare. Speciellt unghunden tycks ifrågasätta och testa ledaren/ledarna.

(Källor: skånesdjurpark.se och http://www.britannica.com/blogs/2010/03/wolf-dog-hybrids-mans-best-friend/ )

Hunden är det första djurslag människan lyckades tämja och detta började för mer än 10.000-15.000 år sedan. Hunden och människan slog följe huvudsakligen för den ömsesidiga nytta de kunde ha av varandra. Föda tros vara största orsaken. Så småningom kunde människan dra nytta av fler av hundens egenskaper och genom flera årtusenden har hundar utvecklats för att på bästa sätt tjäna ett specifikt syfte.
(Källa: Hundar i världen Carl-Johan Adlercreutz)

Det är känt att även hundar som bor på gatan söker sig till människor. Deras främsta orsak är födan som är mer lättillgänglig på så sätt. Hundar till skillnad från varg söker också hjälp från människan när de inte själva kan lösa ett problem. Man kan säga att dom använder oss som verktyg. Hunden har accepterat människan och inlett ett socialt partnerskap som har utvecklats från generation till generation ända sedan de först domesticerades för omkring 10.000-15.000 år sedan.  De har lärt sig hur de ska tyda våra signaler och kroppsspråk på ett sätt en varg inte kan då de varit oberoende från människan.

Jag refererar speciellt till ett experiment som gjorts på Eotvos Universitet i Budapest för att fastställa om hundar och vargar med samma förutsättningar reagerade på samma sätt. I en utredning om huruvida gener eller uppväxtmiljön spelade roll, visades tydligt att en varg som levt i nära kontakt med människor sedan sin födsel ändå saknade vissa förmågor för att kunna dra nytta av människan. I experimenten fanns exempelvis ett test där valparna ställdes inför en tallrik med mat, men som var otillgänglig för dom. Om dom ville ha den var de först tvungna att ge människan ögonkontakt. En markant skillnad uppstod mellan vargvalparna och hundvalparna. Hundvalparna drog alltså fokus från sin mat för att se upp till människan efter hjälp, eller  försökte få fram ett samspel dom emellan.
(Källa: http://blogs.scientificamerican.com/ -By Jason G. Goldman | April 30, 2012)

Diagrammet ovan visar några testresultat från experimentet.

Vargen är inte ovillig att samarbeta med människan, den är helt enkelt bara mindre förmögen.

Som ni kan tänka er att mixen "varghund" kan ge - en hund du inte alltid kan vägleda på samma sätt som du skulle gjort med en hund utan varg i sig.  Man kan nog istället räkna med en smula mer självständig hund när varg finns inblandad. Jag tror det är viktigt att inte bli frustrerad utan att fundera ut vilken teknik som funkar bäst.

(Källa:http://www.britannica.com/blogs/2010/03/wolf-dog-hybrids-mans-best-friend/)

Ett annat experiment som utförts av Veterinärmedizinische Universität i Wien visade att vargar lär sig genom att observera andra vargar och djur. En grupp med vargar och en grupp med hundar (runt 6 månader gamla) ställdes också dem inför ett problem där de skulle öppna en trälåda som innehöll mat. Varje individ fick se en tränad hund lösa uppgiften genom att öppna lådan antingen med munnen eller sin tass. Alla vargar lyckades imitera vad de sett den tränade hunden utföra innan dem, medan endast 4 av hundarna lyckades, i en grupp om 15 individer. Så i detta fall var vargarna överlägsna.

Det är tydligt att under domesticeringsprocessen har hunden förlorat vissa egenskaper att samarbeta med sin egen art, allt för att bli bättre på att samarbeta med oss. Vargar lär sig av vargar, hundar lär sig av människor. Självklart finns det ingen helstruken linje över det hela, men i majoriteten av fallen kommer man upptäcka att detta är fallet.

(Källa: http://www.sciencedaily.com/)

Med detta sagt, en varghund kan ibland lära sig enklare genom att observera andra hundar snarare än att duktigt och lydigt söka sig till människan efter vägledning som en hund skulle gjort. Det är inget fel på intelligensen, utan kommunikationen.

De känner sig vilsna och nedstämda när deras ledare inte finns nära. Och av egen erfarenhet skulle jag säga att det är positivt att ha fler djur eller hundar med sin varghund eftersom de är såna extrema flockdjur.

Dock viktigt att varghunden vet sin plats i flocken och alltid agerar efter flockens vinning, snarare än sin egen.

De är inte kategoriserade inom exempelvis jakt, vallning, drag eller vakt som faller naturligt för vissa hundtyper. De har inte flera årtusende av den specialisering som krävs. Däremot finns dessa egenskaper inom dem, men vi kan inte kontrollera dom på samma sätt. De kan inte alltid startas på kommando eller stoppas av ett. Träningen måste därför anpassas så att varghunden ibland behandlas mer som varg än hund. Med hänsyn till att de inte läser av oss lika bra.